Den 6:e (eller 16:e beroende på kalender) november 1632 stod slaget vid Lützen. I det slaget stupade den svenske kungen Gustav II Adolf. Anledningen att han föll var att han galopperade ifrån sina egna trupper, vilket berodde på en tjock dimma och att han hade en ny häst, Streif, som var attans snabb, vilket ledde till att han red ifrån sin armé. Ensam blev han ett lätt byte för fienden.
Många tycker nog att det finns en del dimma över det politiska landskapet just nu. I den här dimman rider både en och annan hit och dit. I det sammanhanget gäller det att man har de sina nära sig och enade. Risken är annars att man, precis som Gustav II Adolf, kommer bort och lätt faller. Det är ofta det som definierar ledarskap. Alltså förmågan att samla trupperna och de allierade och tillsammans vinna slaget.
Om en general lämnar ledet för att se om de andra hänger på och detta inte sker, så kan det visa på två saker: antingen att generalen inte har ledarskapet, eftersom de andra naturligt skulle hålla flanken om ledarskapet fanns, eller att generalen ser en taktisk fördel där de andras stöd inte behövs för att vinna.
Först när dimman lättar kan man se vad som varit ett genidrag och vad som varit ren galenskap. Man kan också se om fienden var på riktigt, eller om det bara var ännu en väderkvarn.
Hur man än ser det, tror jag att den som håller linjen stabil, är den general som är den bäste att leda armén...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar