Förstelärare och andrahandspolitik

Den där skolan

Under sin regeringstid han Alliansen med en hel del skolreformer, ja man fick ju fram en helt ny läroplan till till och med. Trots många protester och diskussioner så tycker jag många av dessa har varit steg i rätt riktning. I alla fall i sin intention, vilket jag ska återkomma till. För er som inte är dagligdags i skolvärlden ska jag försöka förklara dem övergripande:

Ny rektorsutbildning (Mycket bra)

Den nya rektorsutbildningen är ett stort steg i rätt riktning. Jag kan säga det som både gått den och den gamla. Man ställer, helt riktigt, större krav på de rektorer som ska leda skolan att verkligen kunna sitt ämbete genom att få insikt både i forskning, ledarskap och juridik. Bra skola kräver bra ledarskap, och bra ledarskap kräver rätt grund att stå på.

Nytt betygsystem (Bra och behövligt)

Genom att gå från tre betygssteg (godkänd, väl godkänd och mycket väl godkänd) blev stegen 5 (E-A). Detta gjorde att man bättre kunde nyansera beskrivningen av vad eleverna verkligen kan. Med det gamla systemet var det alldeles för stor skillnad på en elev som precis blev godkänd och en som nästan hade väl godkänt. Betygen D och B gjorde betygsytemet tydligare och rättvisare. Att man också centralt förtydligade vad betygsstegen skulle innehålla var också behövligt.

Betyg i lägre åldrar och fler nationella prov (Nja)

Betyg är inte Guds gåva till resultaten och ska inte vara det som styr pedagogiken, men tyvärr är det så att betyg faktiskt ökar resultaten på kort sikt. Det förtydligar på något sätt bättre hur en elev ligger till jämfört med ett skriftligt omdöme. Däremot kan man nog se att de är mer uppstressande och kreativitetsdödande i de lägre årskurserna.

De nationella proven, i sin nuvarande form, tar för mycket tid från undervisningen för att kunna vara bra för elevernas totala resultat. Det är bra med likvärdig nationell bedömning, men för många elever skulle tiden behövts till annat. Här ska man nog göra en ordentlig utvärdering och kanske utveckla ett bra diagnosmaterial istället.

Förstelärare, lektorer och karriärstjänster (en bra idé, men...)

Under Alliansens tid införde man förstelärartjänster. Läser man propositionen och betänkandena lät det hur bra som helst. Man skulle premiera lärare som är duktiga i klassrummet och ge dem ett rejält lönelyft. Ett lönelyft som dessutom staten skulle gå in och betala. Äntligen skulle man kunna göra karriär utan att försvinna till forskning eller rektorstjänster. Man behåller de bästa lärarna där de behövs som bäst; hos eleverna.

Tänk så fel jag uppfattade det. Från den här geniala idén till vad det faktiskt blivit gör en mörkrädd. Alltså, från att ge de bästa lärarna till eleverna så har man ofta tagit lärarna ifrån eleverna. Genom att bli projektledare, utvecklare och inspiratörer har idag många duktiga lärare mindre tid i klass än innan de blev förstelärare. I min värld är det som att ta Zlatan ur fotbollslaget och sätta honom som assisterande coach. Inget vidare om man vill vinna matchen, även om mister Z skulle vara en bra coach. 

Skolverket, huvudmännen och facken har på något sätt lyckats snuva eleverna på deras bästa resurs. I min värld borde en förstelärare vara den som tar hand om de särskilt svåra eleverna och de mest krävande skolorna. De borde ha mer undervisning och mindre av annat. Nu har man istället tolkat "i  

allt väsentligt" till "minst 50%". Detta betyder rent matematiskt att man kan plocka 49% av de bästa lärarna ifrån eleverna. Skandal.

Jag har funderat lite över detta och kommit fram till att den här frågan är väldigt viktig att driva. Om vi ska lyckas i våra olika verksamheter måste vi inte bara ta bra beslut och instifta bra lagar. Vi måste också kvalitetssäkra vad som händer mellan det att ett beslut tas till det att beslutet ska förvaltas ute i verksamheten. Intentionerna måste bli tydligare.

Annars är risken att 49% av de bästa lärarna, 49% av de bästa poliserna eller 49% av de bästa läkarna sitter och gör något annat. Känns något bekant i det här?