onsdag 20 maj 2015

Skoldebatten



Lyssnar på debatten i Riksdagen om skolan. Blir inte särskilt imponerad. Man fortsätter att mala på med samma ledord som man alltid gjort. Man tycks tro att bättre skolmat, ökad trygghet, fler specialpedagoger, betyg eller inte, öka lärarnas status, kommun eller stat osv osv. Låter som en tid på 90-talet när man trodde att elever lärde sig läsa bättre om de hoppade studsmatta.

Det som gör mig lite glad, om än bara lite, är Ulrika Carlsson (C) när hon nämner att vi måste ha höga förväntningar på eleverna. Tyvärr fortsätter hon inte resonemanget och då faller det lite platt.

Inte någon nämner den universella vägen till bra resultat: att man måste träna mycket. Det tar, enligt Ingvar Lundberg, 6 000 timmar att bli en god läsare. Det tar 10 000 timmars träning att bli en musiker god nog för en symfoniorkester, och så kan man fortsätta.

Det verkar som om vi i Sverige har glömt bort att det inte finns några genvägar till framgång. Att vi är så rädda för att någon ska misslyckas att vi sänker kraven, och sedan blir förvånade att vi inte är bäst i PISA-klassen.

Min fru, som är svensklärare, sa en gång ungefär så här: "Att du är dyslektiker betyder bara att du får träna mer än andra för att bli lika bra". Hon har rätten att säga så av en enda anledning, nämligen att  hon var beredd att göra jobbet tillsammans med eleven och var övertygad om att den skulle lyckas.

Att vi inte är bäst på PISA-resultaten beror på att de andra länderna är bättre. Så är vi beredda att göra jobbet för att komma ikapp? Är vi beredda att göra jobbet för att kunskaper inte kommer av sig själva?

Jag vet inte, men jag vet att vi just nu väljer att diskutera om vi ska ta bort läxorna i skolan för föräldrar inte har tid att göra dem med sina barn. 

Hå hå ja ja...





Inga kommentarer: